En nykter nyårsafton med en bakis dotter

Så är det då nyårsafton igen. Jag sitter med en dotter i soffan och hon mår skit idag för hon drack sig full för första gången igår och har nu huvudvärk och spyr. Jag har väldigt svårt att tycka synd om henne och hon vill inte det heller för hon har ingen att skylla på. Jag känner mig så mycket lugnare än vad jag trodde när det gäller det med tanke på min egen bakgrund, fast det kanske är just därför som jág kan hantera det så lugnt som jag gör. Det gör det iallafall väldigt tydligt för mig varför jag inte dricker mer och hur skönt det är att slippa att må så längre.

Jag kommer bara vara hemma ikväll och här finns ingen alkohol så jag behöver inte fundera på om jag kan stå emot om suget kommer vid tolvslaget, vilket jag inte tror det kommer göra, utan jag nöjer mig med min Trocadero.
När jag tänker på alla som just ikväll tänker att ett glas bubbel vid tolvslaget ska jag väl klara smärtar mig för det är såklart det glaset som kan stjälpa så mycket som man har kämpat för. Som dom brukade säga på behandlingshemmet, se klart hela filmen innan du tar första glaset. Brukade du sluta efter ett glas? Vad är det som gör att du tror att det blir annorlunda denna gången och om det bara blir ett denna gången kommer du tro att du klarar två nästa gång? Det är inte värt det, inte för mig iallafall.
Jag har alldeles för mycket att förlora, jobb, familj, hus och min egen självkänsla.

Nej, för mig blir det en nykter nyårsafton i år också.
En dag i taget så är 2017 ett helt nyktert år för mig, så jävla stolt över det.

Gott nytt nyktert 2018 ser jag fram emot för mig och till dig som råkar läsa detta

Man kan vara stolt över att man är nykter alkoholist!

Jag läste något på en blogg idag som påminde mig om en viktig sak, kanske den viktigaste av alla.
Varje dag är jag alkoholist även om livet känns på topp och allt flyter som det ska. Då är det lätt att bli självgod och glömma att man bär på sjukdomen alkoholism.
Det är inte meningen att det skall vara negativt att påminna sig varje dag om att man har sjukdomen men att inte göra det kan sluta så otroligt dåligt.

Att påminna sig om att man är alkoholist innebär också att man påminner sig om hur stark man är som klarar av att leva nykter trots att steget till flaskan är så litet.
Att vara nykter alkoholist är inget tillstånd utan en kamp som man har varje dag för att fortsätta kunna leva det nyktra livet som har förändrat så mycket, jag har fått tillbaka så mycket av alla saker jag trodde var förlorade när jag var aktiv.
Om och om igen behöver man påminna sig om det första steget i AAs tolv steg. Det är där ödmjukheten kommer som gör det möjligt att fortsätta vara nykter och inte tro att vara nykter är samma sak som att inte längre vara alkoholist.
Det viktiga är att man kan vara stolt över att man är en nykter alkoholist!

Steg 1:
Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att vi inte längre kunde hantera våra liv.

Mitt ex har börjat dricka igen, fan också!

Så har mitt ex fallit tillbaka och börjat dricka igen. Båda barnen fick återuppväcka allt det hemska som nu hållit sig på avstånd under en ganska lång period.

Hon förnekar helt att hon hade druckit men det fanns ingen tvekan om det. Jag önskar att hon hade sett hur otroligt ledsna våra barn blev, hur ont det gjorde i mig när jag försökte trösta. Rädslan i barnens ögon över att nu blir allt som det var förut igen. Jag önskar att hon hade fått se det när hon är nykter för när hon har druckit så är det inget som går igenom hennes alkoholsköld. Detta monster som alkoholen är kan helt förändra en människa  och få henne att tappa all den Kärlek som hon bär på.
Jag vet att mitt ex älskar sina barn över allt annat och skulle aldrig göra dom illa men hon har förlorat kampen mot alkoholen och det måste hon erkänna för att kunna klättra uppåt igen.
Det som är skönt är att jag känner mig stark i min nykterhet och att barnen känner det. Dom har iallafall en nykter förälder som dom kan lita på.

Men jag märker att jag går igenom min kamp och detta tar på mig psykiskt och jag har inte lika stark sköld längre. Jag märker att den kraft det tar för mig att klara min egen kamp är nog, detta blir för mycket. Jag behöver få styrka någonstans ifrån, frågan är bara var?

Det rosa skimret som omgav alkoholen försvann ganska fort för mig.

När jag flyttade från den medelstora staden jag föddes i till Stockholm och en lånad lägenhet på Söder så fanns sett ett Ulf Lundellskimmer över tillvaron. Vi hängde på krogarna och rökte braj på balkongen men sedan så kom festandet och turnerandet.

Den första tiden när jag började turnera så levde jag mitt liv som en modern sjöman fast på land men hela tiden nya platser och när kraven blev för stora så bytte jag plats. Livet blev en enda stor spritfest för mig där festen försvann och spriten tog över helt. Jag sjönk djupare ner och det fanns inget kvar av det som gjorde att jag en gång valde att arbeta med detta. Nu handlade det om att överleva och att dricka så mycket alkohol som möjligt.

Eftersom jag levde i en värld som var långt från den verklighet som fanns kvar hemma så var det inte många som förstod vilket vrak jag blivit utan dom flesta trodde nog att det gick bra för mig i turnévärlden.

En dag gick det inte längre utan jag packade min grejer och åkte hem igen och tänkte att nu får det bli en nystart och nu ska jag börja om.
Det var ett stort misstag att tro att jag skulle kunna vinna över alkoholen så enkelt.

Jag flyttade hem till mina föräldrar och jobbade lite så jag hade råd att gå ut och festa nästan varje dag.
Då hade jag en period i mitt liv där jag faktiskt var lycklig, i alla fall kände jag mig så.
Jag träffade en kvinna som jag blev störtförälskad i och Kärleken var besvarad.
Vi började då att leva vårt gemensamma liv där alkoholen tog över och vann över oss.

Allt vi byggde upp tillsammans byggde vi upp tillsammans med alkohol men det vi inte förstod var att alkoholen vill bara riva ner när den har fått ta över.
Det slutade så klart i sorg, mängder med tårar och så mycket förstört.
Ekonomi, Kärlek, Hus och framförallt våra barn.

Det jag är mest stolt över nu är att jag har Kärleken från mina barn kvar och att jag klarar av att hålla mig nykter.
Ekonomi och allt annat hamnar i ett nytt perspektiv när man gått igenom det här.
Nu har jag min kamp kvar att hålla mig nykter och att försöka hitta saker som kan göra mig glad för är det något jag har insett under dom sju månader  jag varit nykter nu är att det inte är speciellt kul.
Göra saker utan alkohol kräver träning och det är okej för mig men det är inte många andra som vill göra något utan att det finns alkohol inblandat.

Det går, men det går sakta

Kampen om att hålla mig nykter har jag klarat hittills och det har gått lättare än jag kunde ha trott men jag har väldigt svårt att vänja mig vid att livet ska vara så här tråkigt.
Det känns som att vardagen är så tråkig och jag kan inte se vad som skulle kunna göra den roligare. Det känns som att jag har accepterat att jag kommer att få befinna mig utanför det normala sociala umgänget och bli en person som får förlita mig på mig själv.
Sedan jag gick ut med att jag har slutat dricka alkohol så har jag inte blivit bjuden på en enda middag eller något annat heller. Det känns ensamt.

En annan sak som är konstig är att jag inte får mer pengar över varje månad med tanke på att jag inte lägger några pengar på alkohol längre.

Äntligen njuter jag av att vara nykter

Äntligen har den infunnit sig, en härlig känsla av ro. Jag har inte gjort mycket förutom att snickra lite hemma och skotta uppfarten. Sedan har jag kollat lite på film.

Nu är bägge döttrarna hemma och jag känner en känsla inom mig av att jag är på exakt den plats jag vill vara nu. Jag känner ingen oro för något speciellt just nu utan tillåter mig att bara vara i den här känslan. Jag känner till och med ett leende på läpparna.

Kan man känna Kärlek som alkoholist?

Jag har två döttrar och jag vet att jag älskar dom över allt annat men det har varit kämpigt att känna den känslan när jag varit så avtrubbad av mitt beroende. Jag märker fortfarande tydligt ibland att min förmåga att känna är väldigt avtrubbad och att jag har lätt att stänga av om det hjälper mig för att slippa såras. Nu vill jag inte stänga av längre för att såras är en del av livet och det är en del av att känna Kärlek.

När jag var aktiv så vet jag inte om jag egentligen kunde känna Kärlek till något annat än drogen. Alkoholen kom framför allt annat, den förstörde mitt äktenskap, handikappade mina känslor för mina barn och till slut fick den mig att tycka så illa om mig själv att det inte spelade någon roll för mig om jag dog eller levde. Bara jag fick min alkohol.

Frågan är hur lång tid det tar innan jag kommer att känna känslor igen på ett normalt sätt eller om jag någonsin kommer att göra det.

Min dotter har haft två kompisar sovandes här i två nätter nu och jag är så stolt över mig själv när jag är nykter nu för jag behöver inte gömma mig för att kunna dricka i smyg så dom inte ska märka något

Självkänsla eller självvärde

Nu när jag faktiskt mår så mycket bättre än vad jag någonsin kan komma ihåg att jag gjort och allt faktiskt ser ”ljust” ut i mitt liv. Varför letar jag då efter efter saker som får mig att må dåligt? Det är som att något inom mig vill må dåligt, kanske är det så att jag är så van vid att leva det livet att jag har svårt att våga ta klivet till det nya. 

Idag pratade jag med min terapeut om självkänsla och vi kom fram till att det är just en känsla som förändras hela tiden beroende på ganska små förändringar i livet.

Självvärde är mer bestående och det är nog sitt självvärde man ska försöka hitta och komma överens med. Jag ska försöka.

När suget kommer

• Sitter på ett fik på centralen på ett fik efter en lunch. Att fika eller äta på en tågstation eller flygplats är så förknippat med att dricka alkohol för mig så det infann sig ett sug när jag beställde maten och såg alla kalla öl stå där. Jag beställde en Cola istället och nu sitter jag med en kaffe och suget är borta. Istället känner jag ett lugn över att jag kan analysera situationen så bra och stå emot suget. 

Inte en dag nykter som vuxen

Jag tror inte jag har varit nykter en dag på tjugo år, förutom om jag legat på sjukhus, innan jag slutade. Jag lyckades alltid ha något med mig att dricka eller komma iväg tidigare så jag hann hem till mina öl eller mitt vin.

 Imorgon ska jag träffa min samtalsterapeut. Hon jobbar med såna som jag och jag har gått hos henne varannan vecka nu sen jag var på behandlingshemmet. Det är alltid så skönt att komma dit för även om jag brukar fundera över vad jag vill prata om så brukar det alltid bli något annat vi pratar om.

Nu vet jag att vi har cirklat runt ett par ämnen hela tiden för det var det som gjorde att jag ville prata med henne första gången. Det är två saker som jag hela tiden brottas med, min dåliga självkänsla och min skam. Det har blivit bättre och det tror jag beror på att jag är medveten om att det krävs träning från mig för att förändra min självbild.

Jag tror också att jag går igenom ett sorgearbete, det är sorgen som helt naturligt och med all rätt infinner sig när man får reda på att man har en livslång sjukdom. Men genom att förstå det så kanske jag kan förstå att det tar tid också.

Min sorg är att jag har missat hur det är att leva ett vuxet liv och att så många år försvann för mina barn när båda deras föräldrar satte alkoholen först. Jag vet inte än när sorgen släpper och jag är inte ens säker på vad som är sorgen i det hela egentligen men jag är stolt över att jag är nykter nu och är den förälder nu som jag alltid borde varit om inte sjukdomen hade förstört.